Lovisa

All or nothing

Nothing else will do

Hej :)

Allt har gått så snabbt nu under hösten, jag har underbart roligt men det hinner jag knappt att tänka på. Att jag är en fattig student är något jag inte märkt än, plånboken tillåter ändå utgång 1-2 gånger i veckan :P Plus att min lilla plånbok tillåter mig att spara till London/Dublin resa till våren. Jag är helt chockad..när man är student ska man ju inte ha råd med något har jag hört...ändå lever jag ett riktigt glidarliv för tillfället. Men ja..det blir väl bakslag på det också snart någon gång.

Jag gillar min lägenhet otroligt skarpt också, min fina lägenhet i SKATTKÄRR. Trodde aldrig jag skulle hitta en vacker lägenhet här, men den känns otroligt rätt, mysig och hemtrevlig. Lite tråkigt med betongväggar så jag inte har möjlighet att sätta upp allt jag vill, när jag vill, men det funkar ändå.

På tal om att sätta upp grejer så fick jag hjälp i helgen med att montera upp två hyllor från IKEA, hyllorna var rätt klena men att de inte skulle tåla min sparko var något jag verkligen inte räknade med. Igår satt jag i godan ro och pillade på datorn och POFF så flög en hylla ned..OCH min finaste sparko gick i tusen bitar :( Verkligen inte kul..var nedstämd hela dagen igår efter det, hehe.

Men idag är jag glad :) Har fixat digital TV, har en smarrig paj i ugnen och ska precis röja upp ordentligt i lägenheten. Jag diggar livet helt enkelt, hur svensson det än må vara (Syftar på min goda vän Amanda som lever ett helt annat liv än mig just nu :P)


Vackraste damen i stan ♥

Hej :)

Har precis cyklat hem till Peter och Fridas stuga och kollat upp lite grejer på Its, vi ska göra en ritning på en lägenhet och jag visste inte hur man gjorde fönster rätt :P Nåja, passade i alla fall på att sno lite internet så jag kunde skriva lite här. Har verkligen inte uppdaterat ett dugg på ett väldigt bra tag här..men men..får se det hela positivt; alla har slutat läsa så nu kan jag berätta alla mina innersta hemligheter, hehe. Tyvärr har jag inga för tillfället..

Idag har varit en händelserik dag, som alla dagar är om man bara tänker efter, jag var först i skolan och exprimenterade med min studiegrupp. Exprimenten var relativt lyckade och vi luktade bränt. Därefter mötte jag upp Sofia och Daniel, jag var snäll och bjöd på smörgås. Lite dyrt är det att handla på universitetet..men ibland får man väl unna sig antar jag. Sofia skjutsade i alla fall ut mig till djurskyddet och där träffade jag min blivande kattgosse Zeke. Eivor ska får en bror. Zeke är en ganska gammal bebis och äldre är han när han väl får komma hem till mig, men det gör inget. Har funderingar på att döpa om honom till Ralf..men om han lyssnar till Zeke så får det bli Zeke.

Förövrigt hade djurhemmet många, många katter. Stora som små. Det finns verkligen underbara människor som gör allt för dem där. Jag tycker det är väldigt fint och önskar att jag kunde göra mer än att adoptera en endaste liten kisse. Tyvärr bor jag i 44 kvm och har verkligen inte plats för mer än två katter...men jag kanske skulle kunna bli helgpassare eller liknande.

Nu har i alla fall Amanda rest till Mehiko, blev rädd när jag hörde om en jordbävning där, men det verkade vara rätt lugnt dit hon ska. Jag ska bli världens bästa brevvän, att får brev av mig ska kännas som julafton!!

Nu ska jag utföra tjänster till andra människor..sen hem och rita lägenhet :)

Ha de!

Hej underbara blogg som jag inte träffat på ack så länge!

Jag har inte hunnit få något internet än, jag ska tydligen ha digital TV och intenet i samma, vilket har lett till lång väntetid. Men på Måndag sägs det kunna gå :)

Jag sitter på Universitetsbiblioteket nu, som förövrigt har en stomme vars centrum utgörs av den murade aulan, hade tänkt att jobba lite med planritningen som ska in på fredag. Tyvärr har inte datorn Adobe Reader vilket innebär att jag inte ens kan läsa uppgiften för tillfället. Att inte ha internet hemma är det fina livet det :P

Idag lämnade min bästa vän Amanda, a.k.a My Precious, mig för Mehiko. Det känns lite ledsamt, speciellt när jag inte ens hann säga adjö. Det sista jag sa var "Jaha, hejdå..ringer dig senare" men jag ringde inte. Dagen därpå skrev jag till henne att hon skulle ringa mig, men hon ringde inte. Jag har försökt att förtränga att hon lämnar mig fram tills nu, kanske förtränger jag liiite fortfarande.

Jag saknar Anna också och mamma och pappa. Det är sjukt att man förlorar så mycket kontakt fastän att jag bara flyttat till Karlstad, tio mil hemifrån. Idag var första gången på länge som jag verkligen pratade med Annsi, sen bröt telefonen. Men trots allt det här är jag väldigt nöjd med mitt beslut. beslutet att börja plugga, att "bara" flytta till Karlstad o.s.v. Jag är glad att jag valde Karlstad för det är verkligen ett jättebra Universitet och Byggingenjörsprogrammet är hur roligt som helst. Jag är glad att jag började plugga nu, för det innebär att när jag är 22 år är jag färdig och kan börja bygga ett liv..och kanske ett eget hus :)
Jag är glad att jag har en sån fin lägenhet.

Jag ser min goda vän Amanda lämna mig för Mehiko, jag är ledsen att hon lämnar mig..men jag är faktiskt inte så avundsjuk egentligen. Jag har hittat det jag vill göra för resten av mitt liv. "Oj vad tråkigt att ha livet förutbestämt när man är 19" Det har jag inte..men jag har en hel massa möjligheter som gör att jag kan leva ett bättre liv under tiden jag försöker komma på vad jag verkligen ska göra. Alltså, bara för att jag är klar vid 22 innebär inte det att jag kommer göra samma sak för resten av livet. Det innebär bara riktigt goda förutsättningar :) Jag är glad!

Om man inte tar upp saker tänker man dem ändå. Och tänker man utan att tala så äter det upp en. Jag sköter inte "upptagningar" snyggt. Jag förstår att inte många vill diskutera med mig, för det går inte att resonera med mig när jag väl tar upp saker. Förmodligen för att jag väntar aningen för länge med att diskutera det. Det jag vill diskutera borde jag tydligen inte diskutera för det är inget som egentligen är "relevant". Men om jag ser det som en problem och jag mår dåligt över det är det ändå relevant tycker jag. Man kan inte älta allt som hänt, men man kan diskutera det så det slutar gnaga i bakhuvudet.

Det är hemskt att sån snäll människa kan ha betett sig så jävla elakt för det är elakt faktiskt, kanske inte så mycket mot mig (fast att jag mår väldigt dåligt över det) som mot en annan. Tyvärr kan man inte skylla upprepningar på fylla, eller man kan..men det är inte giltigt.

I'm frustrated and here's where everything must end.

Jag suuger på att ta bilder och ladda upp dem och visa dem. Jag måste vara den mest ointressanta. Text text text.

Jag har tappat bort min pincett, tänkte att sno en annan här hemma..vi har en del. Tyvärr valde jag pincetten från helvetet och vips så är halva mitt ögonbryn borta. Jag ser väldiiigt alternativ ut.

Ska köra Tobbe till sjukhuset på röntgen idag, var där hela dagen igår också. Det tog lång tid..men det kändes ändå helt okej när man hade Död tills mörkret faller med sig. Hoppas Tobbo får reda på vad som är fel idag i alla fall..

Nu: Städa, duscha, göra mig klar till tolv.

LÖÖÖV UU

I will speak of you gently, even after a fight
I will speak of you gently, when red evils are about to rise
I will speak of you gently, flames appear in your eyes
Speak of you gently ... another deadlock in the night

Från kylan - in i värmen

Jag börjar bli mer och mer fundersam på det här med att livet lever vidare. Kan alla känslor man haft för någon en dag bara försvinna? Jag har väl alltid trott det, förutom den tid i mitt liv då jag minsann var romantiker och trodde att viss kärlek varar förevigt. Nu börjar jag dock tvivla (eller bli djup), tänk er Lars Winnerbäcks texter, de handlar om kärlek han upplevde för länge sen, känslor som alltid funnits kvar och som väcks till liv igen. Ska det vara så? Eller är han romantiker...för romantisk dvs. Jag är svår, för svår för mitt eget bästa tror jag. Jag vill känna, men det är som en osynlig mur står i vägen för mig. Att något så fint som kärlek kan ha såna hemska bieffekter.

Jag ville vara hjälten, jag ville vara boven
Jag ville vara något som känns

Vi gick långt här du och jag, kanske så långt vi kunde gå, kanske fanns ingen ärlig chans för oss..men jag ser det inte så. Det är som jag burit en förbannelse, ibland med ryggen rak, ibland med både hopp och tro, men det är ändå samma sak

Jag har spridit lite värme
Jag har spridit lite frost
Jag är varken hjälten eller boven
Jag är bara lite lost

Har du sett nån i ögonen? Jag hittar inte dit.
Jag kan inte reglerna i spelet, men du får gärna komma hit

Nu smakar jag försiktigt, skiljer varmt ifrån kallt
Jag måste lära mig från grunden, jag måste omvärdera allt

Du är svår att leva utan, jag är svår att leva med

Är på god väg att bli klassad som psykbryt tror jag. Det är hemskt, jag kan få sån hemsk ångest för egentligen ingenting. Jag mår skitdåligt, verkligen, sen går det över. Det är inte bra, jag vet ju hur man kan bli, jag har sett det och ändå försöker jag inte göra något åt det. Det suger. Det är för mycket med allt, jag vill inte vara tråkig, men jag vill bara sova. Och sova.

My song is love, my song is love, unknown
And I'm on fire, clearly
You don't have to be alone
You don't have to be on your own
And I'm not gonna take it back
I'm not gonna say " I don't mean that"
You're the target that I'm aiming at
But I'm nothing on my own
Got to get that message home
And I'm not gonna stand and wait
Not gonna leave it until it's much too late

Jag har trustissues, har alltid haft, försöker bli av med dem, det har blivit bättre med tiden. Man brukar ju tydligen misstro andra om man vet att man själv inte alltid går att lita på. Förstår ni? Alltså, säg att någon är otrogen, då blir denne kontrollerande över sin partner och får för sig att han/hon är otrogen. OCH blir man otrogen mot så blir man i stort sett paranoid och tror att alla går bakom ryggen på en. Otrogen är väl inte det jag är mest rädd för, försöker leva i tron om att är en kille otrogen är han ett svin och vem ödslar tid på svin? Nej, jag är nog mest rädd för att någon går bakom ryggen på mig, låter mig leva i ovisshet och känna mig som ett fån. Jag vill vara värd så mycket för mina nära och kära att de berättar vad som händer, för att jag är värd sanningen. Get it? Det gör ont att veta, men lika ont att undra. Det är väl normalt antar jag, ingen människa vill väl bli till åtlöje.

Ärlighet är viktigt. Jag har satt en viss person på pedistal en längre tid, nu börjar jag fundera på att plocka ner denna. Inget särskilt har hänt, utom att jag börjat tänka och fundera på hur allt var och är. Jag litade otroligt mycket på denna, eller ja, litar, men aldrig till 100 % inser jag nu. Det var en illusion. Jag vet att den här personen ljög och utelämnade saker för mig. Antagligen för att jag skulle bli arg, "för det är så tjejer reagerar på sånt" och ja, ja skulle nog bli upprörd för en del. En stund. Men hellre det än att inte kunna lita på en person.

Sen finns det såna som visar direkt att det inte går att lita på dem, ärligt värre. Jag är rätt olitbar tror jag, men jag vill inte vara litbar heller egentligen, för det innebär att en person är värd så mycket för mig att jag är beredd att aldrig svika den. Och jag har varit så ledsen det här året så jag vill inte ge mig själv och det lilla jag har till någon egentligen. Har dock insett att det där med känslor är lite svårt att styra över. Men jag vill inte bli förd bakom ljuset, jag vill inte att folk pratar om saker bakom min rygg, jag vill inte att den jag är tillsammans med ska vara känslomässigt otrogen.

 Jag önskar jag kunde radera allt, leva livet som det är, minus all skit som hänt. Jag vill så gärna acceptera och knalla på, men det är förbannat svårt. Trustissues var det ja.

Vi är förlorare - vi två - sen vi var sjutton år!



Vart tog mina svenska skills vägen förresten? Ser nu att jag skrev sammanfattning när jag menade samband två inlägg längre ner. Dessa kunskaper raderades troligtvis i samband med studenten. My bad.

Säg som det är, för den här gången krävs det mer innan jag öppnar armarna, förlorar mig och känslorna faller fritt. Vem skulle bry sig om våra hjärtan blir förstörda? Allt det här vänder sig in i mig.

You could have it all
My empire of dirt
I will let you down, I will make you hurt



P.S Bild och text har ej någon sammanfattning D.S

Tjos!

Idag fyller mammtrasa mi år. Så vi  har ätit en massa smörgåstårta idag, mammas egna, gott :) Hon fick en jättefin trädgårdsskjortklänning av mig och pappa. Pappa betalde och jag valde. Rätt bra kompromiss tycker jag. Jag har också sovit idag, gick ut i solen med en bok, dock inte av Enid Blyton och låg där tills solen gick i moln. Sen gick jag in och la mig, drömde om sylt och filmjölk, så vid tre pep jag ner och köpte det. Därefter cyklade jag ner till Anna i byn och hälsade på nyfödda bebisar samt Ove, min favvohäst. Vi åt glass, det var mysigt alltihop hos Anna. Anna är bra ♥ Jag cyklade därefter hemöver, vid broa gav jag upp och ringde Frida och Peter. De hade cykelställ och körde glatt hem mig sista biten. Liite lat får man vara ibland :)

Imorgon ska jag köpa trosor, sen ska jag sova eventuellt städa ur mitt skåp.

Adjo.