Lovisa

Jag trodde att jag skulle slappna av och börja bli en människa igen så fort jag fick körkort, men icke. Visst, man pustade ut..men sen började jag tänka på all annan skit jag har att göra. Idag hade jag ett psykologiprov som jag knappt tränat på, igår redovisade jag en uppsats som jag dragit ut på. Detta borde lätta på min ångest, men icke. Tänker bara på allt annat jag har att göra och det blir bara mer och mer. Gör man klar en uppgift får man en ny samma dag. Jag lider av kronisk ångest och avsaknar känslan av lättnad. Det är nästan som att jag ger mig själv ångest och orosmoln dessutom. Bästa botemedlet är väl att ta itu med allt, men orken är även den, precis som lättnaden, frånvarande.

Sen inser jag också vilken konstig vän jag är. Jag kan lyssna och vara jätte uppmärksam många gånger, sen är jag helt plötsligt frånvarande och nickar bara instämmande och lyssnar inte riktigt. Jag är kanske för upptagen i mig själv och känner ingen lust att engagera mig, eller så blir det en massa omkring mig så mitt temprament varierar kraftigt. Sån vill inte jag vara, men sån är jag uppenbarligen.

You say you are just one in the crowd
But your laughter is way to loud
You fill the darkest room with light
Your life is complicated to, but you know just what you do
The light you give is not in you
Hold your head up high and this pain will die
Somehow, somewhere
Just try
You are living in the dark, where no one can see your tears
But hold your head up high
♣