Lovisa

Idag fyller min lilla rumpkatt, Maja, nio år. Henne har jag haft sen jag var tio bast. Fick henne av min syster som i stort sett räddade hennes liv. Jag minns så väl den helgen jag fick henne, det var på en Fredag, på Skogamartens helgen 2001 för att vara exakt. Sofia kom inrusandes i vardagsrummet och stängde dörren (som vi aldrig gör) sen sa hon; Mamma, om du visste att en katt blev plågad, skulle du ta den då? Mamma suckade och sa "Har du tagit med dig en katt, Sofia?" Sofia plockade fram sitt fynd, en gänglig, "ful" kattunge (Hon var i den där åldern då kroppen inte växer jämt, typ 15-16 veckor): Jag föll genast pladask för den lilla gängliga katten. Pappa blev upprörd, men sa att jag fick ha henne under helgen, på måndagen skulle hon tillbaka till Hagfors. Helgen gick och jag var jättelycklig (trots att hon spydde mask bredvid min kudde när jag sov en natt), tyvärr kom måndagen för snabbt. När Maja ( dåvarande namn; katten) skulle åka var jag otroligt ledsen. Frida kom fram till mig och Maja och sa "Gråt Lovisa!" Jag började gråta som bara den och pappa hade inte samvete nog att ta henne ifrån mig. Pappa brukar alltid säga "Jag såg dig när du grätt å höll i denna katta, jag kunn int säg nej te er. Å tur va föll dä, för nu ä ho mi katt" Pappa tror att Maja är hans nu, jag låter honom tro det. Men jag och Maja vet ju sanningen i alla fall.






I'm trying too figure out what else to say
To make you turn around and come back this way
It feel's like we could be really awesome togheter
So make up your mind, it's now or never
It's all your fault
You called me beautiful
You turned me out and now I can't turn back
I hold my breath, because you were perfect
But I'm running out of air, and it's so unfair