Lovisa

Jag vill skriva av mig. Jag vill inte skriva av mig. Jag är bara lite lost.

I dessa ensamma timmar tänker jag. På mig. Min personlighetsförändring som har skett. Jag har blivit en MEDMÄNNISKA. Det är kanske sant att man blir påverkad av de man umgås med. Jag älskar min själsfrände Precious, men det finns en egenskap hos henne som jag ibland ogillar. Att hon känner med..så otroligt många..en del av dem skulle kanske inte ens ställa upp för henne när hon väl behöver stöd. Nej, jag älskar att hon är den hon är, min bäste vän. Men jag tror inte det är bra i slutändan. Att bry sig för mycket. Av någon anledning har jag börjat ta mig an denna egenskap. JAG! Lovisa som bara bryr sig om sig själv och djur. Och det är otroligt jobbigt faktiskt. Att inte sätta sig själv i första rum. Att tygla alla känslor som väller fram inom mig. "För att även om personen är dum, ljuger mig rätt upp i ansiktet, så behöver denne ändå någon som bryr sig, som inte dömer en" Jag är trött på att det ska vara jag. Så länge gillade jag att vara medmänniska med andra ord.

Livet är svårt. För svårt. Men en del fattar inte ens att det är svårt. De tar det så lättvindigt. För lätt. För lätt för sitt eget bästa.. Jag gillar när livet är lätt. Men jag kallar inte att det alltid är lätt, det biter dig i arslet tillslut. Acceptera för vad det är.

Jag är förvirrad. Jag vill att det ska vara lätt att leva. Idag är det inte så jättelätt. Igår var det lätt. I förrgår var det lätt. Men inte idag...undrar om det beror på alkoholintaget som stundat under helgen. 

Men jag har min älskade katt, min förjävla snygga, nya tatuering och en till liten katt till torsdagen. Jag har en fin lägenhet. Jag har underbara vänner. Jag fick full pott på första tentan. Jag är mig själv - viktigaste av allt. Genom allt är jag mig själv..ibland lite modifierad dock (tänker på medmänniskan Lovisa).

Det var lite.

Kanske kommer mer sen.

My head told my heart:
Let love grow
But my heart told my head:
This time no..this time no