Nothing man
Inget har förändrats egentligen, samtidigt har mycket förändrats. Inom mig. Det känns som jag är en nybliven ensam. Det är jag ju inte, har varit det ett bra tag nu. Men det är väl nu som JAG blivit ensam i tankarna. Jag har varit det, men jag har inte varit det. Förstår ni? Idag fick jag saker svart på vitt. Känns sorgligt, men samtidigt bra. Det är väl min tur nu. Slippa samvetskval. Jag kommer inte sluta tänka på att jag sårar än, det är en vana, djupt ingrodd. Inge mer strul nu. Jag är jag och jag är min egen. Jag gör vad jag vill, för jag är min egen. Gjort är gjort. Jag har sumpat en viktig människa för att jag inte känt mig ensam, för att jag inte har brytt mig. Nu är chansen med denne viktiga sumpad, som sagt. Men nu vet jag till nästa gång, när nu den blir.
Jag måste lära mig att leva med alla dumheter jag gör och kommer göra. Den enda som ska döma mig är i slutändan bara jag, för jag är min egen.
Den ni!
Jag gillar alla mina vänner, otroligt mycket. Det är en liten, men ack så värdefull skara.
