Lovisa

Från kylan - in i värmen

Jag börjar bli mer och mer fundersam på det här med att livet lever vidare. Kan alla känslor man haft för någon en dag bara försvinna? Jag har väl alltid trott det, förutom den tid i mitt liv då jag minsann var romantiker och trodde att viss kärlek varar förevigt. Nu börjar jag dock tvivla (eller bli djup), tänk er Lars Winnerbäcks texter, de handlar om kärlek han upplevde för länge sen, känslor som alltid funnits kvar och som väcks till liv igen. Ska det vara så? Eller är han romantiker...för romantisk dvs. Jag är svår, för svår för mitt eget bästa tror jag. Jag vill känna, men det är som en osynlig mur står i vägen för mig. Att något så fint som kärlek kan ha såna hemska bieffekter.